Jag som blev kvar

Åttio år, på slutet kanske hjärtat börjar revoltera.
Jag är aldrig ledsen mera,känner inte mycket längre.
Ett kort som fick mig minnas:sex decennier sedan redan. Jag stod nära honom och hans andedräkt i nacken.
Jag tror jag gjorde något fel för han åkte bort ,vart är inte gott att veta men det fanns alltid kvar att göra på gården.
De behövde en och inte många kvar på byn och ingen som jag tyckte om. Jag antog väl att nån gång, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det sig som att jag blev som kvar.
Har du inte saknat aldrig hålla nån i handen aldrig röra någon unge, saknar du att inte vara astronaut?
Nej man saknar inget som man inte haft.
Ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken bar.
Minns en helt vag känsla av hur det sku kunna vara.
Men nog har jag fått mitt nog. Kära barn, du flänger och far. Du vet inte hur det var.